Livets stege

Bild lånad från google. Bildkällan finner ni här.
 
En stege. Livets stege. Den står lutad mot väggen och du ser lyckan skimra från toppen. Du klättrar upp ett steg närmare toppen för varje dag som går. Stegen kan tyckas vara oändlig, men du ser att strålarna blir starkare och starkare för varje kliv du tar. Du är halvvägs. Livet känns hoppfullt. Allt det jobbiga som har varit finns där nere. Du är medveten om det, men ser ingen anledning till att titta ner, du lider av höjdskräck. Istället samlar du krafter för att komma högre upp.
 
Du lyckas, Du är stark. Du stannar några dagar på den nuvarande nivån - den känns mjuk och bekväm. Här kan du inte sitta! Upp med dig. Du fortsätter din resa mot strålarna och lyckan, Du får energi, det är vindpustarna från de lägre nivåerna som hjälper dig framåt, det vet du utan att behöva se efter. Du har några få steg kvar - det börjar pirra i magen. Är det såhär det känns att våga vara lycklig? Du gillar det.
 
Du tar ett djupt andetag och drar dig upp några steg högre. Nu är det bara ett steg kvar till toppen. Du känner värmen. Då händer det. Stegen börjar skaka. Du håller dig fast, skriker och vägrar släppa taget. Det är omöjligt. En enorm hand kommer ner från den skimrande lyckan och ger dig en örfil. Du hör en röst som säger; . Det här är inte ditt öde. Ner med dig. Du ska kravla i gyttjan. Ljuset är till för någon annan. Du faller.
 
Du vaknar upp utav att gyttjan sakta drar dig ner mot mörkret. Du har två val. Börja klättra eller drunkna. Det senare alternativet känns lättast. Du håller andan och låter naturen ha sin gång. Kroppen är täckt av gyttja, du känner dig tung, Du börjar få panik. Du hör rösten som säger att det ljusa inte är ditt öde. Men vad fan vet rösten? Ditt öde kan väl ändå inte vara det här? Tung och kladdig? Du blir förbannad. Rösten ska banne mig få se! Du börjar simma. Gyttjan förvandlas efter några simtag till vatten.  Du har bestämt dig för att ta kontrollen över ditt eget öde. Sedan går det snabbt. Du är uppe på det nedersta trappsteget men behöver andas ut innan du kan börja klättra igen. Mot toppen. Förbi rösten. Denna gång ska du hålla i dig ännu hårdare. Du är starkare nu än vad du var förra gången du började klättra. Fallet lånade styrkan men betalade tillbaka den med ränta. Du har lärt dig något. Ingen ska säga åt dig att du inte får vara lycklig eller att strålarna inte är till för dig. Du skakar  av dig den sista gyttjan från fötterna och lägger upp en plan för att lyckas bättre med klättringen denna gång. Inga livlinor - bara du.

Ptss.. Glöm inte bort att anmäla er till månadens blogg här!

Smala människor har FORTFARANDE känslor!


Förra året skrev jag ett inlägg som jag döpte till 'smala människor har också känslor!' Detta är som en uppföljning till det inlägget. Två bloggläsare blev inspirerade att själva ta upp ämnet efter att ha läst mitt inlägg då motiverades jag till att ta upp det igen. Tack Sanna och Lisa! ♥
 
Så vad har hänt det senaste året? På kilofronten har det för min del inte hänt ett skit. Men jag lever och har ännu inte lyckats gå av på mitten - mot mångas förvåning verkar det som. Bilden ovanför är en konversation mellan mig och en barndomsvän. Jag stötte på honom vid bussen i julas och vi småpratade lite. Hade inte träffat honom på säkert 7-8 år. Några timmar efter vårt möte skrev han till mig på Facebook. Han skrev inget normalt som " Hej, gud vad kul det var att ses efter så många år." - utan han skrev som ni ser "Gud vad smal du har blivit - får äta upp dig lite". SHIT! Har jag glömt bort att äta? När åt jag senast? Förra julen minns jag att jag åt för det är då jag tar min årliga dusch. Jag måste komma ihåg att skriva upp i kalendern när jag har ätit så att jag kan bevisa det för alla i min omgivning. Kanske ska spara kvittot på maten om jag äter ute, ifall någon myndighet behöver granska mig? Frågorna är många men svaret är detsamma: SKÖT DITT EGET LIV, DITT JÄVLA HELVETE!
 
Typ så känner jag varje gång man jag kommentaren slängd i ansiktet. Förr om åren blev jag ledsen, gick hem och grät men nu kommer den värsta PMS-bruden ni kan tänka er fram. Jag känner hur ansiktet blir rött - inte en sån där charmig röd färg som kan uppkomma när man blir generad - utan mer som att nu jävlar spricker ett blodkärl när som helst. Eller som när personen framför dig på ICA ska betala med endast mynt när du har brådis till tunnelbanan. Ungefär så.
 
Ungefär 5 gånger har jag det senaste året fått frågan om jag har ätstörningar - vilket jag inte har. Jag har många gånger funderat på syftet med deras fråga. Det kan ju inte vara normalt att fråga en person om denne har ätstörningar när man träffar på varandra som hastigast? Om jag hade svarat ja - hade personen stannat då och lyssnat på min berättelse och sedan försökt hjälpa mig? Såklart inte. Förklara då gärna för mig varför i helvete du frågar för? Detta ska jag ta reda på nästa gång jag får frågan, det lovar jag. Nästa idiot ska fanimej ge mig svaret på alla frågor jag någonsin undrat över. Den kommer, kanske inte imorgon - men den kommer. Om de inte börjar sälja sämre ämnesomsättning på flaska i affären innan dess.
 
Personer som spenderar dagarna med att klanka ner på hur andra människor ser ut kan inte ha varit med om mycket i livet. Jag ser det som så att om en person har tid att granska mig och fundera över vad som är fel med just mig - då är det bara att gratulera idioten till att dennes liv är så rofyllt att det finns tid över till lite Sandra-tankeverksamhet. Det är verkligen på tiden att folk ser hur det faktiskt är att vara naturligt smal tack vare hur samhället ser ut. Det framställs som om det finns 5 olika grupper av människor. Dem som är sjukligt smala, de som är perfekta från topp till tå, de som har lite hull men fortfarande kan bli helt perfekt om bara 0,08g försvinner från deras kroppar och till sist har vi de överviktiga. Jag rannsakar mig själv och inser att jag inte platsar in i någon av grupperna. Jag står ensam där på skolgården. Jag har ingen ätstörning, jag är inte perfekt på långa vägar, jag har inget hull och absolut ingen övervikt. Jag är bara jag.
 
Tänk vad fantastiskt allt skulle vara om vi bara fick vara - inga jämnförelser - inga elaka ord. Kan vi inte bara enas om att det är mänskligt att inte vara perfekt? Att det är okej att ha några kilon för mycket på kroppen eftersom det balanseras upp av att det finns någon annan som skulle behöva just lika många kilon? När du stöter på en idiot som kommenterar din vikt vare sig du väger 30- eller 230 kg - sätt personen på plats. Det är förbannat skönt, det lovar jag!
 
  Säg till att du följer mig + vilket nummer du blev så följer jag tillbaka.

 
 

Smala människor har också känslor!


- Gud, vad du är smal. Får du ingen mat hemma?
- Shit, du är verkligen spinkig - har du ätstörningar?
- Ta lite mer mat, du behöver verkligen det!

I hela mitt liv har jag fått höra kommentarer som dessa. Det skulle aldrig falla mig in att gå fram till en överviktig person och påpeka att hon/han är stor. För det första så är det väl för i helskotta inte mitt problem, för det andra så vet förmodligen personen ifråga att så är fallet. Vem bryr sig? Stor, smal, gul eller blå - I don't give a fuck! Huvudsaken är att man har hälsan med sig.

Men en sak stör mig något enormt, det är att det nästan är okej att påpeka hur vi smala ser ut. Det är som om folk ännu inte har förstått att det faktiskt finns människor som mår dåligt över att de är smala. Det finns folk som kämpar varje dag med att försöka gå upp ett ynka kilo. Ät mer, tänker många. Om det ändå vore så lätt. Då kan vi ju vrida på det och säga att det enda som behövs för att gå ner i vikt är att äta mindre - är det så lätt?

När jag gick i högstadiet så vägrade jag vara med på gymnastiken - just för att jag skämdes över hur smal jag är. På kvällarna drack jag grädde och åt mängder med chips för att gå upp i vikt och få samma kurvor som alla andra. Det krävdes många tårar och en stor dos självförtroende för att sluta skämmas över hur jag ser ut. Jag får än idag höra kommentarer om hur smal jag är. Men nu för tiden säger jag ifrån, då brukar personen i fråga rädda situtationen med att säga något i stil med att de önskar att de också var smala. Precis som det skulle hjälpa mig.

Jag beundrar verkligen alla som kämpar med sin vikt, oavsett om det är uppgång eller nedgång. Men jag skulle bli så otroligt glad den dagen det kommer en reklamfilm med tips om hur man går upp i vikt! Det går ju nästan inte att hitta något alls om det på google eller dylikt. Är inte det konstigt? Jag vet att jag inte är ensam om att ha varit med om detta och jag tycker det är på hög tid att vi alla börjar säga ifrån! Glöm aldrig bort att du duger precis som du är oavsett vilken klädstorlek du må ha!

Här kan ni läsa ännu ett inlägg som handlar om samma ämne!

FACEBOOK ♥ MÅNADENS BLOGG BLOGLOVIN BLOGKEEN


Tillåt mig att presentera - Sebastian

Mina föräldrar träffades när de var i 20årsåldern och det dröjde inte många veckor in i deras förhållande förrens stickan visade att de väntade barn. Det var långt ifrån planerat, men glädjen var stor! Graviditeten verkade fullt normal fram till 7:e månaden - då barnmorskan upptäckte att Sebastians huvud var på tok för litet än vad det ska vara. De varnade mina föräldrar om att barnet förmodligen inte skulle vara som de flesta andra barn. Något var allvarligt fel men de visste i dåläget inte vad. Eftersom det hade gått så lång tid fanns det inga alternativ att ens överväga - det var bara att vänta och hoppas på det bästa. Den 8 Oktober 1984 så kom Sebastian till världen.
 

De första månaderna tillbringades på sjukhuset. Han var mycket sjuk när han föddes och varje natt var mina föräldrar beredda på att han skulle somna in. Men han kämpade på och var stark som en oxe. Han döptes på sjukhuset för att osäkerheten var stor om han någonsin skulle överleva den första tiden, så för allas skull så gjordes det efter några månader. Förklaringen till hans sjukdomstillstånd kom och saken var som så att mamma blev förkyld när hon väntade Sebastian. Detta gjorde att medan Sebastian låg och bakades så fick han cytomegalovirus. Detta innebar att han blev gravt handikappad. Han var blind (upptäcktes väldigt sent), kunde inte prata, inte gå, och inte sitta samt led av epilepsi, spasmer, samt andningssvårigheter.


Jag kan tänka mig att en av de lyckligaste dagarna i mina föräldrars liv var när de fick beskedet att han var frisk nog att få komma hem. Med tanke på att ingen kunde säga hur länge Sebastian skulle leva, så tog de verkligen vara på varje dag som det vore den sista. Månaderna blev till år, och 1986 kom jag! Jag och Sebastian blev som siamesiska tvillingar. Man ser vem som vill kapas isär.. :P


Jag var på honom stup i kvarten och skulle retas. Det var min stora hobby - att irritera honom. Jag gjorde allt för att sno åt mig lite av uppmärksamheten hemma, som naturligtvis mest låg riktad mot honom. Så är det nog i alla familjer som har ett barn med särskilda behov. Jag hade inget att jämföra med, så för mig var allt "normalt". Men självklart hittade jag mina egna sätt att bråka med honom, som alla syskon gör. Har sedan tidig ålder vetat att jag inte under några som helst omständigheter fick slå Sebastian, men det hindrade inte mig från att få ut mitt bråkhumör på andra sätt. Ett jättebra sätt att få honom arg var genom att stoppa in fingrarna i munnen på honom. Det hatade han - såklart. Tillslut fick han nog och bet mig. Det gjorde så sjuhelsike ont att jag valde andra sätt att reta upp honom på. Ett sätt var att klistra fast saker i ansiktet på honom och sedan dra bort dem. Han brukade sedan ge igen genom att sparka ner mig från soffan och skratta högt när jag grät. Det var vår grej. :)


Sebastian gick inte i skolan, utan på ett slags fritids som heter Mobilen här på Lidingö. Eftersom han aldrig skulle kunna lära sig vanliga saker så var hans skolgång uppbyggd på träning, avslappning och hans favoritsysselsättning - vattenlek. Det kan minsann vara tröttsamt det med!


Vatten var det bästa Sebastian visste. Skulle han fått bestämma hade han legat i badet hela sitt liv. Han som alltid annars hade ett stort leénde på läpparna, såg ut som exorcisten själv när man skulle ta upp honom ur badet.


Jag skulle inte byta ut tiden med Sebastian mot någonting på denna jord. Visst, det var ingen dans på rosor och jag fick vara med om mycket som inget barn ska behöva vara med om. Men den kärleken som jag hade till min bror, den går inte att beskriva. Jag minns hur jobbigt det var att ligga vaken varje morgon i sängen och inte våga stiga upp innan man hörde att han var i livet. Men han var min ögonsten. Utan honom hade jag inte varit den jag är idag.



Vi gjorde mycket roligt tillsammans. Han älskade när jag sjöng för honom, då låg han med uppspärrade öron och lyssnade på varenda ord. När låten sedan var slut så skrattade han - istället för att applådera i princip. Hans favoritlåtar var "Blinka lilla stjärna" samt "Havet är djupt". När vi inte sjöng så hade vi en fotölj som vi älskade att snurra i. Allt som fick Sebastian att skratta var det bästa jag visste. Hans skratt kunde få världens mest deprimerade person att bli lycklig. :)


Bilden här nedanför är tagen på Sebastians 10årsdag. Den firades på Mobilen och i handen har han ett kassetband där alla sånger innehåller namnet Sebastian. En månad senare gick han bort. Månaderna innan han gick bort så förändrades han. Den glada, charmiga killen som förgyllt vår vardag var som bortblåst. Man såg lång väg att hans lilla kropp inte orkade länge till. Jag minns dagen då han gick bort som igår. Det var den 8 November 1994. Vi vakade i många timmar innan han gick bort. Min mamma låg brevid honom i sängen, pappa och jag satt brevid på en varsin stol. Det var fler personer i rummet, men vilka det var minns jag inte. Sebastian tog sina sista krafter, tittade upp mot oss medan en tår rann ner för hans kind. Sen drog han en djup suck och somnade in i mammas famn.


Tiden efter hans bortgång var svår. Det kändes tomt, men ändå förstod jag inte till 100% vad som hade hänt. Jag var 8 år när han gick bort. Mina föräldrar har berättat för mig om en händelse när jag fick lov att ta farväl av honom när han låg på kapellet på sjukhuset. Mina föräldrar tyckte att det var viktigt att jag fick vara med och se allt - för att förstå så mycket som möjligt. Jag var stark för att vara så liten, hade sett mycket och som sagt - halvt ovetandes om vad allt innebar. Nu i efterhand är jag oerhört tacksam för alla minnen från den sista tiden. Vissa kanske tycker att det är fel att låta en 8åring få se mer än nödvändigt - men för oss var det helt rätt. Åter till kapellet, jag satt där vid hans kalla kropp och sjöng för honom. Men det kom inget skratt, inga applåder. Jag tyckte det kändes konstigt, men klappade honom försiktigt på kinden. Iskallt. Jag sa då till Sebastian att han skulle vänta lite - så sprang jag ut till personalen och sa: "Nä, nu får ni faktiskt ge Sebastian en filt - ser ni inte att han fryser?". Det var inga problem, jag fick en filt och fick stoppa om honom. :) Jag hade alltid gillat att pyssla om honom. Det var också det sista jag gjorde. :)


Dagarna innan begravningen så frågade min mamma mig om jag ville lägga ner en del av mig själv i kistan. Jag gick runt i flera dagar och funderade på vad det skulle kunna vara. Tillslut kom jag fram till att han kunde få med sig ena mitt lillfinger. Det skulle jag förmodligen kunna klara mig utan. Haha, vilket gott skratt hon måste ha fått sig. :) Det blev inget lillfinger, men en liten bok, ett fotografi på mig samt hans Sebastian-band och lite annat. :)

Det var en liten berättelse från mitt liv. Det finns så mycket mer att skriva, men jag har försökt få med så mycket som möjligt för att ni ska få lära känna honom lite i alla fall. :) Om ni har några frågor eller funderingar så är det bara att höra av er!

Tack för att ni har tagit er tid och läst!


Berättelser ur mitt liv

Alla har vi varit med om saker i våra liv som har format oss till de vi är idag. Under denna kategori så tänkte jag skriva lite om mina berättelser. (: Det första inlägget tänkte jag skulle handla om min storebror Sebastian som gick bort '94. Förhoppningsvis så kommer det upp under kvällen! :)

Bildkälla