Tillåt mig att presentera - Sebastian

Mina föräldrar träffades när de var i 20årsåldern och det dröjde inte många veckor in i deras förhållande förrens stickan visade att de väntade barn. Det var långt ifrån planerat, men glädjen var stor! Graviditeten verkade fullt normal fram till 7:e månaden - då barnmorskan upptäckte att Sebastians huvud var på tok för litet än vad det ska vara. De varnade mina föräldrar om att barnet förmodligen inte skulle vara som de flesta andra barn. Något var allvarligt fel men de visste i dåläget inte vad. Eftersom det hade gått så lång tid fanns det inga alternativ att ens överväga - det var bara att vänta och hoppas på det bästa. Den 8 Oktober 1984 så kom Sebastian till världen.
 

De första månaderna tillbringades på sjukhuset. Han var mycket sjuk när han föddes och varje natt var mina föräldrar beredda på att han skulle somna in. Men han kämpade på och var stark som en oxe. Han döptes på sjukhuset för att osäkerheten var stor om han någonsin skulle överleva den första tiden, så för allas skull så gjordes det efter några månader. Förklaringen till hans sjukdomstillstånd kom och saken var som så att mamma blev förkyld när hon väntade Sebastian. Detta gjorde att medan Sebastian låg och bakades så fick han cytomegalovirus. Detta innebar att han blev gravt handikappad. Han var blind (upptäcktes väldigt sent), kunde inte prata, inte gå, och inte sitta samt led av epilepsi, spasmer, samt andningssvårigheter.


Jag kan tänka mig att en av de lyckligaste dagarna i mina föräldrars liv var när de fick beskedet att han var frisk nog att få komma hem. Med tanke på att ingen kunde säga hur länge Sebastian skulle leva, så tog de verkligen vara på varje dag som det vore den sista. Månaderna blev till år, och 1986 kom jag! Jag och Sebastian blev som siamesiska tvillingar. Man ser vem som vill kapas isär.. :P


Jag var på honom stup i kvarten och skulle retas. Det var min stora hobby - att irritera honom. Jag gjorde allt för att sno åt mig lite av uppmärksamheten hemma, som naturligtvis mest låg riktad mot honom. Så är det nog i alla familjer som har ett barn med särskilda behov. Jag hade inget att jämföra med, så för mig var allt "normalt". Men självklart hittade jag mina egna sätt att bråka med honom, som alla syskon gör. Har sedan tidig ålder vetat att jag inte under några som helst omständigheter fick slå Sebastian, men det hindrade inte mig från att få ut mitt bråkhumör på andra sätt. Ett jättebra sätt att få honom arg var genom att stoppa in fingrarna i munnen på honom. Det hatade han - såklart. Tillslut fick han nog och bet mig. Det gjorde så sjuhelsike ont att jag valde andra sätt att reta upp honom på. Ett sätt var att klistra fast saker i ansiktet på honom och sedan dra bort dem. Han brukade sedan ge igen genom att sparka ner mig från soffan och skratta högt när jag grät. Det var vår grej. :)


Sebastian gick inte i skolan, utan på ett slags fritids som heter Mobilen här på Lidingö. Eftersom han aldrig skulle kunna lära sig vanliga saker så var hans skolgång uppbyggd på träning, avslappning och hans favoritsysselsättning - vattenlek. Det kan minsann vara tröttsamt det med!


Vatten var det bästa Sebastian visste. Skulle han fått bestämma hade han legat i badet hela sitt liv. Han som alltid annars hade ett stort leénde på läpparna, såg ut som exorcisten själv när man skulle ta upp honom ur badet.


Jag skulle inte byta ut tiden med Sebastian mot någonting på denna jord. Visst, det var ingen dans på rosor och jag fick vara med om mycket som inget barn ska behöva vara med om. Men den kärleken som jag hade till min bror, den går inte att beskriva. Jag minns hur jobbigt det var att ligga vaken varje morgon i sängen och inte våga stiga upp innan man hörde att han var i livet. Men han var min ögonsten. Utan honom hade jag inte varit den jag är idag.



Vi gjorde mycket roligt tillsammans. Han älskade när jag sjöng för honom, då låg han med uppspärrade öron och lyssnade på varenda ord. När låten sedan var slut så skrattade han - istället för att applådera i princip. Hans favoritlåtar var "Blinka lilla stjärna" samt "Havet är djupt". När vi inte sjöng så hade vi en fotölj som vi älskade att snurra i. Allt som fick Sebastian att skratta var det bästa jag visste. Hans skratt kunde få världens mest deprimerade person att bli lycklig. :)


Bilden här nedanför är tagen på Sebastians 10årsdag. Den firades på Mobilen och i handen har han ett kassetband där alla sånger innehåller namnet Sebastian. En månad senare gick han bort. Månaderna innan han gick bort så förändrades han. Den glada, charmiga killen som förgyllt vår vardag var som bortblåst. Man såg lång väg att hans lilla kropp inte orkade länge till. Jag minns dagen då han gick bort som igår. Det var den 8 November 1994. Vi vakade i många timmar innan han gick bort. Min mamma låg brevid honom i sängen, pappa och jag satt brevid på en varsin stol. Det var fler personer i rummet, men vilka det var minns jag inte. Sebastian tog sina sista krafter, tittade upp mot oss medan en tår rann ner för hans kind. Sen drog han en djup suck och somnade in i mammas famn.


Tiden efter hans bortgång var svår. Det kändes tomt, men ändå förstod jag inte till 100% vad som hade hänt. Jag var 8 år när han gick bort. Mina föräldrar har berättat för mig om en händelse när jag fick lov att ta farväl av honom när han låg på kapellet på sjukhuset. Mina föräldrar tyckte att det var viktigt att jag fick vara med och se allt - för att förstå så mycket som möjligt. Jag var stark för att vara så liten, hade sett mycket och som sagt - halvt ovetandes om vad allt innebar. Nu i efterhand är jag oerhört tacksam för alla minnen från den sista tiden. Vissa kanske tycker att det är fel att låta en 8åring få se mer än nödvändigt - men för oss var det helt rätt. Åter till kapellet, jag satt där vid hans kalla kropp och sjöng för honom. Men det kom inget skratt, inga applåder. Jag tyckte det kändes konstigt, men klappade honom försiktigt på kinden. Iskallt. Jag sa då till Sebastian att han skulle vänta lite - så sprang jag ut till personalen och sa: "Nä, nu får ni faktiskt ge Sebastian en filt - ser ni inte att han fryser?". Det var inga problem, jag fick en filt och fick stoppa om honom. :) Jag hade alltid gillat att pyssla om honom. Det var också det sista jag gjorde. :)


Dagarna innan begravningen så frågade min mamma mig om jag ville lägga ner en del av mig själv i kistan. Jag gick runt i flera dagar och funderade på vad det skulle kunna vara. Tillslut kom jag fram till att han kunde få med sig ena mitt lillfinger. Det skulle jag förmodligen kunna klara mig utan. Haha, vilket gott skratt hon måste ha fått sig. :) Det blev inget lillfinger, men en liten bok, ett fotografi på mig samt hans Sebastian-band och lite annat. :)

Det var en liten berättelse från mitt liv. Det finns så mycket mer att skriva, men jag har försökt få med så mycket som möjligt för att ni ska få lära känna honom lite i alla fall. :) Om ni har några frågor eller funderingar så är det bara att höra av er!

Tack för att ni har tagit er tid och läst!

Trackback